Så fungerar GLP-1 och GIP-läkemedel – nu och i framtiden

⏲ Lästid: 3 minuter

Läkemedel som riktar sig mot GLP-1- och GIP-receptorer har på kort tid revolutionerat behandlingen av övervikt och typ 2-diabetes. Samtidigt pågår en snabb utveckling av nya substanser och kombinationsbehandlingar. Den här artikeln riktar sig till vårdpersonal som vill förstå de bakomliggande mekanismerna, aktuell evidens och framtidens terapier. Behovet av vetenskapligt grundad information ökar i takt med att efterfrågan på dessa läkemedel växer – både från patienter och inom vården.

Hur fungerar GLP-1, GIP och nya kombinationsläkemedel?

GLP-1 (glukagonliknande peptid-1) och GIP (glukosberoende insulinotropisk peptid) är inkretinhormoner som frisätts i tarmen efter måltid. De stimulerar insulinfrisättning, hämmar glukagon och påverkar aptitreglering. GLP-1 har även effekter på magsäckstömning och hjärnans mättnadscentrum. GIP har länge ansetts mindre relevant men har på senare tid fått ny aktualitet i kombination med GLP-1, särskilt inom läkemedelsutveckling.

Forskning har visat att både GLP-1 och GIP är viktiga i kroppens metabolism. Det intressanta med GIP är dess potential att förbättra fettmetabolismen, vilket kan förstärka effekten av GLP-1-agonister. Genom att kombinera dessa två mekanismer i ett och samma läkemedel – som med tirzepatid – uppnås kraftfullare resultat. Detta förändrar behandlingslandskapet för både fetma och typ 2-diabetes.

Tirzepatid (t.ex. Mounjaro) är ett nytt läkemedel som verkar som både GLP-1- och GIP-receptoragonist. I SURMOUNT-studierna har det visat ännu starkare viktnedgång jämfört med GLP-1-agonister ensamt – i vissa fall upp till 20 % av kroppsvikten. Tirzepatid tycks dra nytta av synergistiska effekter mellan GLP-1 och GIP, där GIP kan bidra till förbättrad fettmetabolism och ytterligare förstärkning av insulinfrisättning. Dessa resultat väcker frågor om huruvida GIP tidigare underskattats som terapeutiskt mål.

Evidens för viktminskning och metabol effekt

GLP-1-receptoragonister, såsom semaglutid (Ozempic, Wegovy) och liraglutid (Saxenda), har visat starka effekter på både viktminskning och glykemisk kontroll. I STEP- och SCALE-studierna har patienter med obesitas (utan diabetes) uppnått 10–15 % viktminskning jämfört med placebo. Effekten beror på minskad aptit, långsammare magsäckstömning och ökad mättnad.

Dessa läkemedel påverkar inte bara vikten utan har även dokumenterade metabola effekter. Semaglutid har visat förbättringar i HbA1c och blodtryck samt reducerad risk för kardiovaskulära händelser. Flera studier visar också minskning av inflammatoriska markörer. Detta stärker läkemedlens roll inte bara vid viktkontroll, utan även som ett sätt att minska samsjuklighet vid metabolt syndrom.

Tirzepatid har i sin tur visat ännu större effekt på viktminskning och glykemisk kontroll. I vissa fall har resultaten närmat sig de effektstorlekar som tidigare varit reserverade för bariatrisk kirurgi. Dessa framsteg skapar nya möjligheter – men också nya utmaningar, såsom implementering i primärvård, kostnadseffektivitet och behovet av långtidsdata.

Biverkningar och kontraindikationer

De vanligaste biverkningarna för både GLP-1-agonister och tirzepatid är gastrointestinala: illamående, kräkningar, diarré och förstoppning. Dessa är ofta dosberoende och övergående. En gradvis dosupptrappning rekommenderas för att minska risken för biverkningar. Vissa patienter upplever symtom i början som kräver stöd eller tillfälliga uppehåll.

Allvarligare biverkningar som pankreatit är sällsynta men dokumenterade. Det finns även fallrapporter om gallblåseproblem, även om sambanden inte är helt klarlagda. Kontraindikationer inkluderar tidigare medullär tyreoideacancer eller MEN2-syndrom. Försiktighet bör iakttas vid kraftigt nedsatt njurfunktion och gastropares. Risk–nytta ska alltid bedömas individuellt, särskilt hos äldre patienter eller de med multipla samsjukligheter.

Att följa upp patienter i primärvård (H2)

För vårdpersonal är det centralt att kombinera läkemedelsbehandling med livsstilsstöd. Regelbunden uppföljning av vikt, blodsocker, blodtryck, biverkningar och motivation är avgörande. Uppföljningen bör vara strukturerad, gärna med journalmallar och tydliga mål för både läkemedelsanvändning och livsstilsförändringar.

Patienter bör få tydlig information om hur läkemedlet fungerar, varför livsstilsförändringar fortfarande är viktiga och vad som händer vid utsättning. Det är särskilt viktigt att sätta realistiska förväntningar och följa upp eventuella biverkningar i tid. Att involvera dietist och sjuksköterska i behandlingen kan vara avgörande för ett långsiktigt beteendestöd.

Framtiden för inkretinbaserad behandling

Utvecklingen går mot fler duala eller till och med trippelagonister som kan ge ännu bättre resultat. Nya substanser testas nu för kombinerad effekt på GLP-1-, GIP- och glukagonreceptorer. Målet är att uppnå viktminskning i klass med kirurgi – men med läkemedel. Studier pågår även kring effekten på tillstånd som leversjukdom (NAFLD), sömnapné och reproduktiv hälsa.

Samtidigt utforskas nya administrationsformer (t.ex. oral semaglutid) och personanpassade behandlingsprotokoll. Precisionsterapi – baserad på genetiska markörer och metabol profil – är också ett fält under snabb utveckling. Detta öppnar för riktlinjer där behandlingen anpassas till patientens fysiologi snarare än enbart BMI.