Vad är BMI? – En evidensbaserad genomgång för vårdpersonal

⏲ Lästid: 3 minuter

BMI:s bakgrund och användning inom vården

Body Mass Index (BMI) har länge använts som ett verktyg inom både primär- och specialistvård för att snabbt bedöma relationen mellan en persons vikt och längd. Det introducerades redan under 1800-talet av Adolphe Quetelet, men det var först under 1900-talet som det fick spridning i klinisk praxis. BMI beräknas genom att dividera vikten i kilogram med längden i meter i kvadrat (kg/m²).

Inom vården används BMI ofta som ett första steg i en bredare hälsobedömning. Det är ett standardiserat mått som möjliggör jämförelser inom och mellan populationer och används exempelvis i riktlinjer från Världshälsoorganisationen (WHO) och Socialstyrelsen. Klassificeringarna går från undervikt (<18,5) till fetma grad 3 (≥40), vilket hjälper till att identifiera patienter i riskzon för bland annat kardiovaskulär sjukdom, typ 2-diabetes och andra metabola tillstånd.

BMI används även som en del av beslutsunderlaget vid prioritering av resurser inom exempelvis överviktsvård, kirurgisk indikation och nutritionsinsatser. Det är därför viktigt att vårdpersonal har en korrekt förståelse för måttets styrkor och begränsningar.

Styrkor och begränsningar i kliniskt arbete

BMI:s främsta styrka är dess enkelhet, vilket gör det användbart som screeningsverktyg. Det kan snabbt identifiera individer med potentiell över- eller undervikt, vilket kan vara startpunkten för vidare utredning, rådgivning eller behandling. Det är särskilt användbart i resursbegränsade miljöer där mer avancerade kroppsmätningsverktyg inte finns tillgängliga.

Dock finns välkända begränsningar. BMI tar inte hänsyn till kroppssammansättning, ålder, kön eller etnicitet. En muskulös individ kan klassificeras som överviktig, trots låg fettprocent, medan en individ med låg muskelmassa och hög fettmassa kan ligga inom det som klassas som normalvikt. Därför bör vårdpersonal alltid komplettera BMI med andra kliniska indikatorer såsom midjemått, fettprocent, blodtryck och patientens livsstil.

I primärvården har BMI ibland övertolkats som ett direkt mått på hälsa, vilket kan leda till stigmatisering. Ett helhetsperspektiv är avgörande för att säkerställa att insatser blir ändamålsenliga och respektfulla. Patientcentrerad kommunikation är en viktig del i att bemöta individer med övervikt utan att skapa skuld.

BMI hos barn, äldre och specifika grupper

För barn och ungdomar används BMI-alderkurvor, där värdet tolkas i relation till barnets ålder och kön. I Sverige rekommenderas användning av referenskurvor från WHO eller svenska tillväxtkurvor. För äldre vuxna är tolkningen mer komplex – där kan ett något högre BMI vara förenat med lägre mortalitet, vilket bör vägas in i det kliniska beslutsfattandet.

Personer med vissa sjukdomstillstånd eller funktionsvariationer kan ha avvikande kroppssammansättning, vilket ytterligare försvårar tolkningen. Det är också viktigt att vara medveten om kulturella och socioekonomiska faktorer som kan påverka kroppsvikt och synen på hälsa, särskilt i mångkulturella vårdsituationer.

BMI kan också behöva tolkas annorlunda i kontext av graviditet, ätstörningar eller kroniska tillstånd där viktförändringar är en del av sjukdomsbilden. Att använda kompletterande mått ger bättre grund för vårdplanering i dessa fall.

Kompletterande metoder för kroppsmätning

För en mer nyanserad bild av patientens hälsa rekommenderas det att kombinera BMI med andra objektiva mätmetoder. Några exempel:

• Midjeomfång: Bra indikator på visceralt fett och därmed kardiovaskulär risk.
• Bioelektrisk impedansanalys (BIA): Ger uppskattning av kroppens fett- och muskelmassa.
• DXA (dual-energy X-ray absorptiometry): Guldstandard för kroppssammansättning i forskningssammanhang.

Att inkludera dessa mätmetoder förbättrar träffsäkerheten i riskbedömningar och gör det möjligt att sätta in mer individanpassade åtgärder. Det är också viktigt att väga in psykosociala faktorer, särskilt vid samtal om vikt och livsstil.

Funktionella mått, som gånghastighet, balans och greppstyrka, kan i vissa fall ge mer praktiskt relevant information om patientens hälsotillstånd än BMI. Särskilt hos äldre patienter kan dessa mått vara avgörande vid riskbedömningar och behandlingsbeslut.

BMI i ett folkhälsoperspektiv

På befolkningsnivå är BMI fortsatt ett värdefullt epidemiologiskt verktyg. Det används i statistik över förekomst av fetma och undervikt globalt och nationellt. Exempelvis följer Folkhälsomyndigheten utvecklingen av BMI i olika befolkningsgrupper, vilket kan ge underlag för hälsopolitiska beslut.

Men även här krävs en medvetenhet om att BMI endast visar en del av bilden. I kombination med andra indikatorer som fysisk aktivitet, matvanor, socioekonomiska faktorer och psykisk hälsa får man en mer komplett förståelse för befolkningens hälsotillstånd.

Det är också viktigt att beakta geografiska och demografiska skillnader när man analyserar BMI-data i folkhälsoarbetet. Insatser måste anpassas till lokala förutsättningar för att ge bäst effekt, särskilt i områden med hög prevalens av övervikt eller fetma.