Vad är BMI? – En evidensbaserad genomgång för vårdpersonal

⏲ Lästid: 1 minut

BMI:s bakgrund och användning inom vården

Body Mass Index (BMI) har länge använts som ett verktyg inom både primär- och specialistvård för att snabbt bedöma relationen mellan en persons vikt och längd. Det introducerades redan under 1800-talet av Adolphe Quetelet, men det var först under 1900-talet som det fick spridning i klinisk praxis. BMI beräknas genom att dividera vikten i kilogram med längden i meter i kvadrat (kg/m²).

Inom vården används BMI ofta som ett första steg i en bredare hälsobedömning. Det är ett standardiserat mått som möjliggör jämförelser inom och mellan populationer och används exempelvis i riktlinjer från Världshälsoorganisationen (WHO) och Socialstyrelsen. Klassificeringarna går från undervikt (<18,5) till obesitas grad 3 (≥40), vilket hjälper till att identifiera patienter i riskzon för bland annat kardiovaskulär sjukdom, typ 2-diabetes och andra metabola tillstånd.

BMI används även som en del av beslutsunderlaget vid prioritering av resurser inom exempelvis överviktsvård, kirurgisk indikation och nutritionsinsatser. Det är därför viktigt att vårdpersonal har en korrekt förståelse för måttets styrkor och begränsningar.

Styrkor och begränsningar i kliniskt arbete

BMI:s främsta styrka är dess enkelhet, vilket gör det användbart som screeningsverktyg. Det kan snabbt identifiera individer med potentiell över- eller undervikt, vilket kan vara startpunkten för vidare utredning, rådgivning eller behandling. Det är särskilt användbart i resursbegränsade miljöer där mer avancerade kroppsmätningsverktyg inte finns tillgängliga.

Dock finns välkända begränsningar. BMI tar inte hänsyn till kroppssammansättning, ålder, kön eller etnicitet. En muskulös individ kan klassificeras som överviktig, trots låg fettprocent, medan en individ med låg muskelmassa och hög fettmassa kan ligga inom det som klassas som normalvikt.

Kompletterande metoder för kroppsmätning

För en mer nyanserad bild av patientens hälsa kan man kombinera BMI med andra objektiva mätmetoder. Några exempel:

• Midjeomfång: Bra indikator på visceralt fett.
• Bioelektrisk impedansanalys (BIA): Ger uppskattning av kroppens fett- och muskelmassa.

BMI i ett folkhälsoperspektiv

På befolkningsnivå är BMI fortsatt ett värdefullt epidemiologiskt verktyg. Det används i statistik över förekomst av obesitas och undervikt globalt och nationellt. Exempelvis följer Folkhälsomyndigheten utvecklingen av BMI i olika befolkningsgrupper, vilket kan ge underlag för hälsopolitiska beslut.

Men även här krävs en medvetenhet om att BMI endast visar en del av bilden. I kombination med andra indikatorer som fysisk aktivitet, matvanor, socioekonomiska faktorer och psykisk hälsa får man en mer komplett förståelse för befolkningens hälsotillstånd.

Det är också viktigt att beakta geografiska och demografiska skillnader när man analyserar BMI-data i folkhälsoarbetet. Insatser måste anpassas till lokala förutsättningar för att ge bäst effekt, särskilt i områden med hög prevalens av övervikt eller obesitas.